Rolands äventyrsvandringar

Har nu bokat alla flygbiljetter till sensommarens stora vandringsäventyr. Pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Flyg från Nyköping till Biarritz i Frankrike, 23/8, sedan flyg från Santiago de Compostela till Barcelona och därifrån till Stockholm, 21 /9.

Genomförde 5:e upplagan av Lidingö Ultra. Var lite osäker efter TEC för två veckor sedan. Där fick jag bryta efter 40 km pga av kramp i vänster lårmuskel. Har inte haft någon känning av detta under de två veckor som gått. Vädret var för en gångs skull fint, varmt och soligt till skillnad mot snön som kom vid TEC-loppet.

Då jag inte är någon löpare, för tung, och ett krånglande vänsterknä som inte vill vara med när jag springer, den säger ifrån genom att göra ont. Så det blir oftast kortare löpsträckor i början av ett lopp. Så blev det även denna dag. Så sammantaget så sprang jag nog endast 3-4 km sammantaget, resten var rask gång. Så är det när jag tränar, likaså vid alla de lopp jag ställer upp i. Målet är inte att få en bra tid eller placering. Mitt mål är att klara utmaningen.

Till loppet, jag har gjort Lidingöloppsbanan (Lidingö Ultra går i huvudsak på Lidingöloppsbanan) ett antal gånger både i tävling som träning. Jag tycker banan och miljön är trevlig. Banan har ju sina utmaningar. Det kändes bra de första 30 km, ingen känning av några kramper. Men vid 35 km började kännas i benen framför allt i backarna. Kramper komma i lårmusklerna och baksidan i båda benen. Det gjorde riktigt ont. Släppte vid ett lugnare tempo och återkom vid ett högre tempo. Så höll det på i 15 km. Är glad att jag kom i mål och tiden blev 1 minut bättre är min sämsta tid. 7,09 får jag ändå vara glad över med hänsyn till hur loppet utvecklade sig.

En annan faktor, är 67 år och kroppen blir ju inte piggare med åren, så det som hände på TEC och nu på Lidingö Ultra är kanske en effekt av detta.

Nu är det ca en månad till Stockholm Marathon och där blir väl att siktiga på att klara 6-timmars gränsen.

Hade anmält till årets TEC, Täby Exsteme Challenge, 100 miles.
Två anledningar, blev utmanad av Jorma som efter många försök skulle slå mig. Det andra att jag själv ville utmana mig för att se om man klara ett sådant långt lopp. Jorma blev skadad i vintras, hälsporre så nu återstod min egna utmaning.

Den längsta sträckan jag tidigare gjort är 105 km i fjällmiljö, Nikkaluokta – Abisko (Swedish Alpine Ultra® ). Bästa tid 22.10.

Testade TEC-banan den 11 mars. Förutom att det fortfarande fanns is kvar på banan så upplevde jag inte banan så jobbig. Detta då i jämförelse med sträckan mellan Nikkaluokta – Abisko. Ja allt är ju relativt visade det sig när jag stod på startlinjen den 14 april.

Inför detta lopp hade jag förberett mig väl tyckte jag. Tränat ca 55 mil sedan januari. Men framför allt var det den mentala träningen som jag ansåg viktigast. Detta att jag hade 160 km framför mig och att vara igång från morgonen till kvällen dagen efter. Detta har inte varit något problem när jag varit i fjällen. Den enda skillnaden är att det är mörkt ett antal timmar på natten.

Följde väderprognoserna två veckor innan. Prognoserna varierade lite från sol, regn, lite varm och kallt. Sista dagen visade man att det kunde komma lite snö på natten till lördag, ett par mm, omvandlat. På fredagskvällen i Södertälje började det regna och lite senare lite snöblandat regn. På lördagsmorgonen, 08.00, när jag skulle åka till Täby var det ett lätt snötäcke på marken.

Jag fasade lite för bilfärden, då jag bytt till sommardäck under påsken. Ju längre norrut jag kom mot Täby desto mer snö var det på vägen och runt om. Full kaos rådde på motorvägen vid Täby mot Stockholm. När jag väl vikt av från motorvägen till Täby körde jag fel, gick inte att se vägskyltarna då de var igentäckta med snö. Kom in på en väg där det låg ett träd över vägen. Lyckades vända och komma därifrån utan att bli fast i den lilla backe som var där. Det var riktig halt, men jag kom upp. Kom sedan förbi infarten till Ensta Krog, men där fick man ju inte parkera utan detta skulle ske vid hotellet. Men dit kom man inte då det stod bilar som blockerade vägen p g a halkan. Det blev att ånyo försöka vända på vägen, lyckades och parkerade vid Ensta Krog.

Kom till Ensta Krog runt 09 och fick besked att starten var framflyttat till 12. Detta på grund av snön som kunde innebära att deltagare inte han fram i tid samt nedfallande trän utmed banan.

Var gör man i 3 timmar i snö och regnväder. Blöt om fötterna blev man ju med en gång bara man gick ut ur bilen.

Någon direkt uppvärmning blev det inte tal om.

12 gick starten, det snöade/regnade. Strategin blev att lägga sig längst bak så att de framför en fick trampa upp spåret. Var ingen bra strategi. Det blev blöt, moddigt och halkigt. Att ändra på den positionen var inte att tänka på. Min mer genomtänkta strategi var att jag inte skulle springa utan endast ha ett snabbt gångtempo. Planen var (innan banan blev som den blev) att hålla ett tempo på 9 min km.

Första milen gick ändå hyfsat, vid 11 km hade jag den tid som var beräknad vid 10 km. Det hade slutat snöa och regna, men i stället föll en massa snö ner från träna i skogen, man fick stora snösjok över sig. Det blev dock blötare och slaskigare på banan av allt trampande. Vissa asfalterade vägar blev plogade, men i skogen var det blött och lerigt.

Även andra varvet var min tid vid 21 km den som jag beräknat vid 20 km. Men på tredje varvet vid ca 31 km hände något. Det högg till i vänster lårmuskel. Insidan av muskel var som en stålfjäder. Efter lite knådande och lätt gång släppte det. Vid exakt 5 km av banan var det en stock man fick hoppa över. Vid landningen så högg det till igen. Samma procedur som tidigare och efter ca 500 m kom jag igång igen. Sedan hände det en gång till mellan 8-9 km och då kändes det ordentligt och ville inte släppa riktigt. Beslöt mig då för att bryta efter 4 varv, 40,22 km. Tråkigt, men jag ville inte äventyra något. Kroppen är ju inte helt ung så man får vara försiktig. Tiden efter 40,22 km blev 5,56,33 exakt den tid jag hade i min planering (5,57).

Efter en skön dusch och massage av den onda muskeln och sedan lite mat kändes allt bra förutom att det satt i skallen att det var 160 km skulle göra.

Jag vill tacka arrangörerna, ett väl genomfört arrangemang, vädrets krafter kan ingen råda över. Man kände sig välkommen och det kändes nästan familjärt att röra sig kring tältet och huset. Man fick glada och uppmuntrande rop vid varje varvrunda och deltagande kommentarer när jag fick bryta. Ett som imponerade på mig, var resultatsredovisningen. Vid varje varv så kunde man på en stor plattTV se sitt resultat och kmtid och antal varv. Det skulle man vilja ha vid stora tävlingar utmed banan.

En deltagare vid varvning.

Kom hem på kvällen, men på natten gick det inte att sova. Hade lite känning i låret, fick ett hugg när jag skulle kliva ur bilen, så jag fick stå där i garaget och gnida låret och linkande de 100 m jag hade hem. Jag var ju mentalt förberedd att vara uppe hela natten, detta kanske satt kvar vilket gjorde att det inte blev någon sömn??

Söndag morgon, vilken kontrast till lördagen. Sol och varmt, 15 gr. Vi åkte ut till vårt lantställe i Sörmland. Där hade ingen snö kommit under lördagen. Det var torrt i skogen förutom några sänker där det fanns vatten. För att mjuka upp benmusklerna så blev det en timmes lätt promenad i skogen och det blev liksom tjuren Ferdinand att lukta på blommorna.

En koltrast satt i en björk vid huset från 11.00 till ca 17.00 och kvittrade, sökte antagligen en lämplig partner. Tycktes inte få något nabb, hoppas han har bättre tur nästa dag.

Måndag, härligt och soligt väder. Blev en träningsrunda för att se hur benet fungerade. Bra, 10 km på 75 min i endast rask promenad.

Så blev det med årets första vandringsäventyr, även om det blev ett äventyr ändå. Nu blir det att ta nya tag inför Lidingö Ultra 50k den 28 april. Hoppas att det inte kommer några överraskningar i form av snö eller annat otrevligt.

Några fler bilder kommer.

Nu börja våren så sakteliga att komma. Nu blir det att titta framåt vad som kommer att hända under året. Träningen under vintern har varit ganska bra. Från november till dags datum har det blivit 781 km. Då jag inte är någon snabbis på banan, så korta lopp är inget för mig. Jag gör det enbart vid tränings/motionslopp. Hur lustig det än kan låta så tycker jag långa lopp, ultralopp och då i terräng, är en större njutning. Njutningen är då främst att ställas inför den absoluta utmaningen att göra något som man kanske inte skulle göra. Därför börjar våren med att jag ställer upp i TEC (Täby Extreme Challenge) 100 miles den 14 april. Har aldrig tidigare gjort en sådan lång sträcka. Den hittills längsta är 105 km i fjällmiljö. Sedan den 28 april blir det Lidingö Ultra Marathon 50 km, har deltagit alla gånger som loppet funnits. Nästa tävling är Stockholm Marathon, det blir 3:e gången.
Sedan i juli närmre bestämt 12 juli bär det av till Kiruna och Nikkaluokta och mitt eget ultralopp, se www.swedishalpineultra.se, 14-15 juli.
Givetvis kommer jag att själv göra sträckan, men efter det att deltagarna kommit i mål.

Då jag älskar att vandrar långt och i olika miljöer så ligger i kalendern att i slutet av augusti åka till Frankrike/Spanien och vandra Pilgrimsleden till Santiago de Compostela med start i Frankrike över Pyrenéerna, en sträcka på ca 800 km. Planerade dagsetapper är ca 50 km.

Höstens utmaningar, oktober-december är ännu inte klara, förutom Trosapromenaden 16 december, ett lopp mellan Södertälje och Trosa, ca 40 km. Detta kommer att vara den 77 gången i en följd som detta genomförs.

Till skillnad till januari månads träning gav februari inte samma känsla. Det blev dock 19 träningstillfällen på 16 dagar och totalt 168 km. En orsak till detta var att jag blev lite krasslig. En orsak till detta kan vara att barnbarnet Alvin har varit förkyld och magsjuk och då vi varit barnvakt åt honom under denna tid kan en viss smitta ha inträffat. Har inte känt mig så här hängig under en så lång tid sedan jag började träna 2001. Var ute på en milrunda på skottdagen och det kändes verkligen, det var tungt.

Vädermässigt var det skiftande under februari, med snö och kallt i början och mot slutet milt och snön är nästan borta.

2012 började bra med träning nästan varje dag. Bra väder, lite kallt några dagar utan att det störde och lite snö. Nu är det fem dagar sedan senaste motionsrundan. Känns trist, men detta hänger inte på dåligt väder, utan lite allmän krasslig kropp. Ska inte skylla på någon, men en orsak kan vara att barnbarnet Alvin varit lite krasslig och då han håller på med invändning på förskolan och inte få vara där när han är krasslig så har vi ställt upp som barnvakt nu den senaste veckan. Känns bättre i dag så jag tänkte göra en runda mitt på dagen. Men var till affären i morse och konstaterade att det var nästa omöjligt att gå på trottoaren. Bildvädret som var i går och som gjorde snön moddig hade frusit till under natten. Vägarna plogades i går kväll men inte trottoarerna.

Får i stället glädjas åt att det kommer in lite anmälningar till Swedish Alpine Ultra den 14 juli. Fler kanske det blir nu när loppet finns i ”Loppen du inte får missa 2012″. En annan glädjekälla är att Länsstyrelsen i Norrbotten har meddelat sitt beslut att de inte har någon erinran till arrangemanget. Länsstyrelsen måste tillfrågas då arrangemanget bl a går genom Nationalparken i Abisko.

Årets första månad blev bra ur träningssynpunkt, blev i för sig bra i andra avseende också. Till skillnad mot januari 2011 då det var mer snö och kallare. Inför många nya utmaningar 2012 gäller det att träna mycket. Under januari blev det träning 24 dagar, med en samlad sträcka av 199 km. Den samlade tiden blev 24,12. Detta senare är lite intressant. Detta av anledningen att jag vara med i TEC – Täby Extreme Challenge, 100 miles, 14 april. Det blir mitt första ”lopp på 160 km”. Jag är lite kluven, ska man skriva lopp när man inte ska springa. Under mina träningsrundor så har jag haft stora problem när jag löptränat. Detta har jag haft sedan 2010 efter att jag skadat vänster knä efter ett fall. När jag vandrar/promenera fort så känner jag inget, men så fort jag löper så smärtar det. Därför har jag bestämt mig för att inte springa något under dessa 160 km. Jag har en snittid på runt 7,10 per km. Detta en tid som gjorts på kortare sträckor, så den kan inte gälla för längre sträckor. Men min strategi är att starta med en tid på 10 min per km – maxtiden är 30 timmar – , så det skulle blir ca 26,5 timmar och sedan ökar till ca 8,5 till 8 min km. Jag siktar på en sluttid på ca 24 timmar. Då är jag nöjd. Men planering är en sak, verkligheten en annan.

Men till januari månads träning. De sista dagarna har jag varit på mitt lantställe i Sörmland och bla tränat. Ett sätt för mig att slå bort tankarna på att man blir trött och det gör ont i kroppen, är att titta på omgivningen och vad en har att erbjuda. Har därför alltid mobilkameran i handen och tar snabba bilder under sträckan. Här kommer några av dessa.

Det är jag inte, eller är vi det?
Fick boken Born To Run # i julklapp och har nu läst den. En mycket intressant bok, som dels gav svar på några funderingar och bekräftelse på andra.

# Born to run, jakten på löpningens själ. Författare Christopher Mc Dougall.

Enligt boken ”för två miljoner år sedan när den apliknande Australopithecus – med sin lilla hjärna, jättelika käke och getliknande kost bestående av sega, fiberrika växter – utvecklades till Homo erectus, vår slanka, långbenta anfader med stort huvud och små tänker som var perfekt avpassade till rått kött och mjuka frukter.” Hur fick de tag i detta kött, jo de sprang efter rådjuret eller antilopen.

Enligt detta drar författaren slutsatsen att vi är födda till att springa. ”Vi föddes till att springa. Vi föddes för att vi sprang.”

Hur har utvecklingen gått för det springande folket.

Många förstår inte de som springer långa sträckor i bergen.

”För dem handlade löpning bara om att plåga sig fram i tre eller fyra kilometer med storlek 30 i jeans som enda mål: ställa sig på vågen, bli deprimerad, sätta på sig hörlurarna och få det överstökat. Men om man ska springa i fem timmar kan man inte tvinga kroppen på det viset; man måste slappna av på samma sätt som när man bit för bit sänker sig ner i ett varmt bad. Efter ett tag slutar kroppen att göra motstånd mot chocken och börja njuta.”

Andra fuskar för att nå framgång.

”Ultralöpare hade ingen anledning att fuska, eftersom de inte hade något att vinna på det: varken kändisskap, pengar eller medaljer. Ingen visste vilka de var, ingen brydde sig om vem som vann deras konstiga vildmarkslopp.”

”Men den moderna, västerländska inställningen till löpning – usch. Den var alldeles för artificiell och girig” – - ”alldeles för inriktad på att man skulle få saker, och det snabbt: medaljer, sponsoravtal med Nike, en snygg stjärt. Det var inte konst, det var business, man sprang bara för att man hoppades tjäna något på det. Det var inte konstigt att många avskydde att springa; om man bara betraktade löpningen som ett medel för att nå ett mål- en investering som skulle göra en snabbare, smalare, rikare – varför då fortsätta om vinsten inte blev den förväntade.”

I boken berörs också de skador som många löpare får.

”Många av de fot- och knäskador som drabbar oss nu för tiden orsakas egentligen av att folk springer med skor som i själva verkat försvagar deras fötter, tvingar dem att överpronera och orsakar knäproblem. Fram till 1972, när Nike uppfann den moderna idrottsskon, sprang folk i skor med mycket tunna sulor, och starka fötter och fick mycket färre knäskador”. Han (Daniel Lieberman) ansåg att om löparskor aldrig hade uppfunnits så skulle fler människor springa. Om fler människor sprang så skulle färre människor dö av degenerativa hjärtsjukdomar, hjärtstillestånd, högt blodtryck, igenproppade artärer, diabetes och andra vanliga, dödliga sjukdomar i västvärlden.”

”Så vem är det som får alla de där inläggen? Varje gång vi placerar en fot i en korrigerande miljö skapar vi nya besvär genom att behandla ett icke-existerande problem. Ny forskning visar att stabila skor vanligtvis inte lindrar hälsporre och att det till och med kan förvärra symtomen.”

”När skorna får göra jobbet stumnar senorna och musklerna försvagas.”

”Tempot – De flesta av oss är lika okunniga om tempo som vi är om löpstil. Det betyder att de bara träna kroppen på att förbränna socker, vilket är det sista en långdistansare vill. Du har tillräckligt med fett lagrat för att driva hela Kalifornien, så ju mer du lär kroppen att förbränna fett istället för socker, desto längre kommer din begränsade sockertank att räcka.>.
Knepet för att få igång fettförbränningen är att hålla sig under sin aerobiska tröskel – den punkt då man börjar flåsa – under uthållighetspassen.”

”Löpningen var den superkraft som gjorde oss till människor – vilket betyder att det är en superkraft som alla människor besitter.”

”>Men varför avskyr så många människor löpning i så fall<. En kartläggning av av resultaten från New York maraton 2004, där slutresultaten ställdes upp efter ålder. Från 19 års ålder blev folk snabbare för varje år fram till 27 år, då de nådde sin topp. Efter 27 började de tappa. Om man nu försämras i samma takt som man förbättrades borde man vara tillbaka till 19-åringens tider när man är 36.” Nej, ”försämringen sker inte så fort, först vid 64 års ålder har man en 19-årings tider.”

Detta är ju glädjande för en 66-åring som jag. I ärlighetens namn så var jag nog inte så snabb när jag var 19. Och så mycket springande blev det nog inte heller. Så någon jämförelse därvid lag har jag inte.

De två sista citaten från boken gillar jag verkligen.

”Man slutar inte springa för att man blir gammal. Man blir gammal för att man slutar springa.”
och
”Löpning handla inte om att få folk att köpa saker. Löpningen ska vara fri.”

Jag tycker det är för mycket kommersiellt kring alla stora lopp. Det är mer fokus på annonsörerna än på löparna.

Det blev mycket citat från boken. Då jag tycker att boken speglar mycket av det som många ser som problem.

Det där med skor. 2008 gick jag hela Kungsleden och avslutade med Fjällräven Classic 110 km. Jag hade bara ett par skor med mig. Efter 56 mil så såg de ut såhär.

Fick inga problem med fötterna. Nu sprang jag inte, utan promenerade/vandrade hela sträckan. Detta gjorde att jag satte ner foten utan att belasta hälen utan hela foten. Nu är promenad skonsammare mot fötterna än löpning. Då jag i min ålder inte vill få några skador så har jag bestämt mig att i fortsättning promenera (powerwalk) på mina lopp som jag deltar i. Närmast för detta test är TEC, 100 miles den 14 april. Den modell av skor som jag hade 2008 har jag inte kunnat hitta. En liknande modell från samma märka har jag men de är inte lika bra som de andra.

Det riktigt stora testet om att klara att promenera/vandrar en lång sträcka blir det jag planera att göra i september, nämligen Camino de Santiago, från St Jean-Pied-du-Port i Frankrike till Santiago de Compostela, 800 km.

Andra lopp där jag så lite som möjligt kommer att löpa är Lidingö Ultra50k, Stockholm Marathon samt Swedish Alpine Ultra 110 km i fjällmiljö, denna sista har jag alltid vandrat.

Några äventyrsvandringar är det inte, men träningen inför dessa har börjat bra på det nya året. 5 träningspass på totalt 45 km har det blivit. Räknar jag in även december i denna förberedande träning har det blivit totalt 220 km på en sammanlagd tid av 28 timmar. Då jag fortfarande känner av smärta i mitt vänstra knä när jag springer har jag nu tagit beslutet att de närmsta månaderna bara gå i rask fart. Det är som jag sagt tidigare inte tiden som är viktigast utan att ha orken att vandrar långa sträckor och att att fötter, ben och resten av kroppen orkar detta.

Dagens, 6/1, träningspass 18 km kändes skönt, höll ett tempo på 7,23 km i rask gång. Lite snö fanns men inte lika mycket som samma tid 2011.

Bild från januari 2011.

De två sista bilder är från den 6/1 2012

I oktober skrev jag om ett tidigt bokslut av år 2011. Men nu är 2011 definitivt slut och var har hänt och vad har jag gjort.
Som jag skrev i oktober så har mitt största intresse 2011 varit Swedish Alpine Ultra. www.swedishalpineultra.se 2011 gick det första ultraloppet. Då jag var arrangör av loppet fick jag göra en del vandringsäventyr själv.

Men först en liten återblick av vad 2011 gav.
Mitt deltagande i olika lopp enligt min målplan är i första hand att träna och hålla i gång min kropp inför de tuffa utmaningar i den svenska fjällen.
När jag nu tittar tillbaks i min tränings/löparkalender kan jag se att mitt första tävlingslopp var Premiärmilen. Nästa lopp var Lidingö Ultra 50K i början av maj. Det var fjärde gången jag gjorde Lidingö Ultra 50K. Dessförinnan gjorde jag ett träning på Lidingöloppsbanan i slutet av april. http://aventyrsvandra.outsideonline.se/2011/05/07/lidingo-ultra-50k

Nästa lopp var Stockholm Marathon i sluten av maj. Då jag inte är någon löpare så blir min målsättning att klara tidsgränsen i dessa långlopp. http://aventyrsvandra.outsideonline.se/2011/05/29/asics-stockholm-marathon

I början av juli gick resan till Kiruna och det verkliga stora äventyret Swedish Alpine Ultra.
Den 7 juli gjorde jag en vandring från Abisko via Kårsavaggestugan och Låktatjåkkastugan, Björkliden och tillbaks till Abisko. Låktatjåkkastugan är den i Sverige högst belägna fjällstuga. Det visade sig också den högst belägna restaurangen/baren i Sverige.http://aventyrsvandra.outsideonline.se/2011/07/09/skulle-ha-tagit-med-mig-skidorna

Så här ett halvt år sedan så känns det som detta var den största upplevelsen, något som jag kommer att göra om 2012. Att vandra där helt ensam. Träffade endast 3 personer fram till Låktatjåkkstugan samt ett stort antal renar. En liten episod under denna vandring och som etsats sig fast är mötet med två renar. Det var på ett stort snötäckt område. Jag gick i ett spår som fanns i snön. Var ju osäker vad som kunde finnas under snötäcket. Det fanns floder och bäckar runt om där jag gick, så något av detta kunde ju finnas under snön. Alltså, när jag gick där så mötte jag två renar som också gick i spåret. Vi var väl ca 25-30 meter från varandra när jag/vi stannade upp och tittade på varandra. Efter en kort stund sa jag – att jag flytta inte på mig, jag ska gå här-. Efter ytterligare en kort stund (tiden var nog kortare än vad jag då uppfattade den) så vet renarna av och sprang upp för fjället och försvann. Jag fortsatte sedan i spåret och så var det på flera ställen i det snötäckta området. Min strategi var om renarna kunde gå där så var det ingen fara.

Den 9 juli startade Swedish Alpine Ultra http://aventyrsvandra.outsideonline.se/2011/07/13/forsta-upplagan-av-swedish-alpine-ultra/
Den 11 juli, dagen efter det att Swedish Alpine Ultra genomförts gjorde jag sträckan men då från Abisko till Nikkaluokta. Läs mer här. http://aventyrsvandra.outsideonline.se/2011/07/13/swedish-alpine-ultra-–-men-omvant

Den 17 juli bar det av till Holland och deltagandet i De4Daagse, Nijmegen 2011 (50 km varje dag i fyra dagar). http://aventyrsvandra.outsideonline.se/2011/07/26/de4daagse-nijmegen-2011

2010 hade jag anmält mig till Lidingöloppet, men fick ställa in detta pga ett knä som inte ville vara med. Fick skadan när jag vandrade Padjelantaleden i augusti.
Därför blev debuten i år. http://aventyrsvandra.outsideonline.se/2011/09/26/lidingoloppet-2011

Det sista loppet för i år var Trosapromenaden. http://aventyrsvandra.outsideonline.se/2011/12/18/trosapromenaden-18-december

Sammanfattar jag 2011 har jag tränat/tävlat 1512 km, på en sammanlagd tid av 213 timmar.
Tittar jag på hur mycket jag varit i farten under 2011, alltså är rör på mig, kan jag utläsa från min stegräknare att jag gjort 4 miljoner steg vilket motsvara ca 3865 km.
Ett litet kuriosa, sedan jag började träna på allvar 7 juli 2001 så har jag gjort 46,9 miljoner steg vilket motsvara ca 42290 km. Det är kul med lite statistik.